Litet lexikon över medeltidens och renässansens musikinstrument.
(vi använder mest instrumenten märkta med * i listan)* Basunen med dragbygel anses ha uppfunnits på 1400-talet. Instrumenttypen har bibehållits praktiskt taget oforändrad ända till vår tid. På 1500-talet utvecklades en instrumentfamilj med 5 storlekar. Den mellersta av dessa - tenoren - var viktigast och är den vanligaste i dag.
* Blockflöjterna, som är instrument med urgamla anor, byggdes i början av 1500-talet i fyra storlekar: diskant, alt, tenor och bas. I början av 1600-talet hade familjen växt till 9 medlemmar från kontrabas (c:a 2 m lång) till "Exilent oder gar klein Flotlein", drygt decimetern.
* Dulcianen är en 1500- och 1600-talsföregångare till fagotten, liksom denna spelad med dubbelt rörblad. Dulcianer byggdes i olika stämlägen från diskant till kontrabas. Viktigast var basstorleken som ibland kallades "chorist-fagott", då den ofta understödde körens basstämma.
* Fiddlan kan anses som en medeltida föregångare till violinen. Den har en ganska platt ljudlåda och saknar ofta ljudpinne. Stämskruvarna sitter i en s.k. skruvplatta. Strängantalet växlar mellan 1 och 5. Stråken år bågformad. Instrumentets klangfärg är övertonsrik och nasal.
* Gemshornet är en sorts medeltida blockflöjt av horn. Man blåser i hornets vida ände, som med hjälp av ett insatt träblock utformats till ett munstycke som hos blockflöjten, och liksom denna har instrumentet ett antal grepphål. Klangen är mild men klar och distinkt. Gemshornet var ursprungligen troligtvis ett herdeinstrument. Det anses ha haft sin blomstringstid på 1400-talet.
Hackbrädet är en sorts cittra där strängarna anslås med klubbor eller hammare som hålls direkt i spelarens händer och kan därför ses som en föregångare till pianot med dess hammarmekanism aktiverad genom tangenter. Hackbrädet lever kvar som folkinstrument i t.ex. Schweiz och England samt inom zigenarmusiken i Balkanlländerna (cimbalom).
* Klockspel förekommer på många medeltida avbildningar av musicerande grupper särskilt från tiden 1000-1500. De små gjutna bronsklockorna i ett antal av 4-15 hänger vanligen i en horisontell rad och anslås med metallhammare av en eller två spelare.
* Kortholt, som ungefär betyder "kort träbit" ("kurzes, Holz", jfr sv. hult = skog), har en dubbelborrad "U-formad" tonkanal, varför även de mindre stämstorlekarna avger förvånansvärt djupa toner. Tonen bildas av ett dubbelt rörblad som sitter inuti en kapsel. Klangfärgen är nasal och surrande, men mildare än krumhornets. Kortholt är ett 1500-talsinstrument.
* Krumhornet är liksom kortholt ett vindkapselinstrument och som sådant besläktat med säckpipan. Klangen är fränt nasal och passar bäst till ackordisk musik gärna med de olika krumhornsstorlekarna diskant, alt, tenor och bas (samt ev. "GroBass") tillsammans. Varje instrument har bara drygt en oktavs tonomfång. Tonröret är uppåtböjt, krumt, därav namnet krumhorn. Instrumentet finns belagt åtminstone från slutet av 1400-talet.
Luta kommer av arabiska "al ud" (= trä) och är ett av de många musikinstrument som under medeltiden förmedlades till Europa av den arabisk-islamiska kulturen. Fram till 1400-talet hade lutan bara 4 dubbelsträngar och spelades mest enstämmigt med plektrum. Man övergick så småningom till flerstämmigt fingerspel och instrumentets strängantal utökades så att en typisk renässansluta hade minst 11 strängar, 5 dubbla, parvis unison- eller oktavstämda och en, den högsta, enkel, kallad "chanterelle" (ung. = "melodisträngen"). Under senare 1500- och 1600-talet hade lutan ungefär samma betydelse som sällskapsinstrument som sedermera pianot under 1800 och 1900-talen. Också den litteratur som skapades för instrumentet är både i fråga om kvantitet och kvalitet jämförbar med planolitteraturen. Lutmusiken nedtecknades i allmänhet i tabulatur (greppskrift). Tack vare den likartade stämningen, numera ofta direkt användbar för gitarr.
* Mungigan är ett litet instrument och enkelt till konstruktionen. Den består av en metallbygel, vid vars mitt en ståltunga är fäst så att dess fria ände genpm knäppning kan fås att vibrera mellan bygelns skänklar varvid en ton eller klang uppstår. Denna förstärks genom att skänkeländarna hålls mot spelarens över- och undertänder och munhålan tjänstgör som resonanslåda vars storlek kan varieras för olika tonhöjder som vid vissling . Mungigan, som i olika former och material påträffas i olika delar av världen, tros från Asien ha införts i Europa under medeltiden varefter den spridits till olika länder med de kringvandrande musikanterna (lekarna, gycklarna), för vilka den - näst rösten - torde ha varit det portablaste av instrument.
* Pommer eller bomhart (av fr. bobmbarde) är ett rakt koniskt blåsinstrument med dubbelt rörblad, stort klockstycke ("tratt") och en stark övertonsrik klang. De mindre varianterna diskant och alt kan betraktas som föregångare till våra dagars oboe och engelska horn. Omkring 1600 kunde pommerfamiljen räkna ända upp till 7 medlemmar; de bägge största kallades bas och "GrossBass" ("storbas", kontrabas). Den förra c:a 2 m lång den senare dryga 3! Dessa instrument användes uteslutande för musik utomhus och i stora lokaler ("hallmusik").
Portativ är en liten portabel piporgel (ibland även kallad "organetto"). Den kunde spelas, hållen i knät eller - t.ex. i processionsmusik med en rem om spelarens rygg och fastbunden fram på magen. Tangentraden, som hamnar vinkelrätt ut ifrån kroppen, sköts av enbart höger hand, medan den vänstra på andra sidan sköter luftbälgen. Man spelade mest enstämmigt.
* Rankett (eller rackett) är ett litet "knubbigt originellt blåsinstrument, en av ytterligheterna 1500-talets många intressanta experiment med musikinstrument. I en liten träcylinder är längs efter flera parallella cylindriska kanaler borrade. Varannan gång upptill och nertill är dessa kanaler förenade till ett enda långt tonrör. En 3 dm hög rankett kan salunda få en drygt 2 m lång tonkanal och presterar toner ända ned till subkontraoktaven. Tonbildningen sker med dubbelt rörblad. Klangen är tydlig men svag. Barockens rankett hade konisk tonkanal och starkare fagottliknande klang och kallades i Tyskland för Wurstfagott, "korvfagott".
* Rörpipa är den ursprungliga betydelsen av tyska Rauschpfeife och får här beteckna ett rörbladsinstrument med vindkapsel. Till skillnad från t. ex. kortholt och krumhorn har "Rörpipan" konisk borrning varför instrumentet får en högre och gällare klang påminnande om Västeuropas folkliga säckpipor.
Sinka (zinka) kan enklast beskrivas som en lätt böjd eller rak konisk trätrumpet med grepphål. Den böjda formen är oftast klädd med svart läder, om det inte rör sig om en dyrbarare variant av elfenben. Sinkan är besläktad med grepphalshornet och näverluren bland våra nordiska folkinstrument och anses ha utvecklats ur dylika instrument under medeltiden. Sin glansperiod inom konstmusiken hade sinkan på 1500- och 1600-talen.
Tvärflöjten bestod under medeltiden och renässansen av ett enkelt cylindriskt trärör med anblåsningshål och vanligen sex grepphål. Under 1500-talet utvecklades en instrumentfamilj om först 3 senare 4 storlekar: diskant, alt, tenor och bas. Av dessa motsvarar diskanten vår tids piccolo och tenoren vår vanliga tvärflöjt i fråga om storlek och tonhöjd.
Vevliran är ett medeltida träinstrument besläktat med vår svenska nyckelharpa. Liksom hos denna utvinns ur melodisträngen olika toner med hjälp av en tangentrad, och likaså finns ett antal lösa strängar som kan tjänstgöra som borduner (som säckpipa). Men i stället för en stråke är det ett hartsat trähjul försatt i rotation med en vev som bringar strängarna att ljuda. Sannolikt via det moriska Spanien infördes vevliran i Europa på 1100-talet. Den dög till en början t.o.m. som hovinstrument men sjönk med tiden i socialt anseende och blev på många håll betraktad som ett typiskt tiggarinstrument.
Detta lilla lexikon är hämtat från konvolutet till Joculatores Upsalienses skiva: "Antik musik på Wik" med skivmärket BIS LP-3.